Aldrig kunde jag tro att de skulle bli så stor förändring bara för att man säger upp sin vänskap med någon. Men efter ca 6 års vänskap känner man varandra utan och innan. Det är bara att titta på den andra och förså vad den tänker.. Från börjar kändes det verkligen som att något fattades i mitt liv, men jag var så arg så det fick fungera ändå. Jag verkligen hatade personen och var också så otroligt ledsen över att den man litade på mest svek än..Men det fugerade ändå, men jag ville nog inte inse hur mycket det hade påverkat mig. Bara små saker som att ringa och berätta att någon hade gjort slut, eller vem man träffat på bussen. Slutade bli sagt, det fanns ingen att säga det till på samma sätt. Så allt hölls för sig själv istället. Och det byggdes på med nya saker hela tiden. Nu har det snart ett år, i Januari år 2007 tog allt slut på en kväll. Och många gånger när jag har varit ledsen har jag velat ringa till personen, för på något sätt kändes det som att hon var den enda som riktigt skulle förstå. Och nu, när ilskan har lagt sig har jag börjat förstå att jag inte klarar mig utan den här personen längre..och att det är en av andledningarna till att jag mår som jag mår. Så i tisdags tog jag mod till mig och ringde till personen, jag va nervös och händerna skakade. Men det kändes bra, och vi träffades och tog en fika i lördags.

De kändes inte ett dugg konstigt och det kändes verkligen inte som att det nästan gått ett år. Det kändes forfarande som att vi kännde varandra och vi hade mycket att prata om. Jag tror att med många andra skulle det kännas väldigt konstigt om man inte hade träffats på nästan 1 år, då tror jag att det skulle kännas som att man inte kände personen längre. Men så var det inte i det här fallet, det visar hur bra vi kände varandra..
Jag måste säga att jag är väldigt glad över att jag gjorde detta och att vi träffades, jag kände mig verkligen glad efter det:)